första april

Biljetterna hem till Uppsala är bokade och jag är faktiskt chockad över min egna reaktion, att jag blev så ledsen att jag inte kunde hålla tillbaka tårarna. Hela min utbildning känns som en karusell som snurrar lite för fort. Jag flög ur den och nu känns det nästan omöjligt att hoppa på igen. Jag var sjukskriven och spenderade på tok för mycket tid hemma, trampandes, kände att inget hände.

Visst, jag pluggar en heltids-kurs nu, men den går till största delen att läsa hemifrån. Jag saknar att ha en klass, att ha en riktig vardag och någonstans att gå varje dag. Jag saknar att umgås med människor, få klaga tillsammans och plugga tillsammans. Jag känner mig ensam i Uppsala. Mina gamla klasskamrater är ute på placeringar i andra städer och när de är i Uppsala så har de såklart för det mesta fullt upp.

Jag är trött på att gå på läkarbesök som bara visar att saker inte står helt rätt till, men inte få en förklaring till varför eller vad man kan göra åt det. Jag är trött på att vara konstant trött, på att inte orka göra saker som är roliga. För några dagar sedan var jag ute på en väldigt, väldigt kort och extremt lugn "springtur". Det slutade med att jag spydde på garage-uppfarten. Jag saknar att kunna träna, att våga ta i och att träna just det jag tycker är roligt. Jag saknar den personen som jag var, innan den här soppan drog igång och jag är livrädd att jag aldrig kommer att bli den personen igen.

Och jag är mycket väl medveten om att de små motgångarna jag möter nu är ingenting mot vad jag har gått igenom tidigare och framförallt ingenting mot vad vissa människor måste gå igenom dagligen. Jag är tacksam för att jag, trots allt, fått behålla min plats i skolan. Jag är tacksam för att jag har fått behålla lägenheten som vi trivs i och framförallt för att Nils, och flera vänner, stått ut med mig under den här tiden. Jag har otroligt mycket som jag är tacksam för, men just nu behöver jag få bryta ihop och vara ledsen, så att jag kan resa mig upp igen med ny energi och kämpa vidare.

<3 kraamas!

Men fina du! jag har en viss förståelse för vad du går igenom och skickar massa styrkekramar.

Livet är en ett mysterium och ibland tar det oväntade omvägar. Det brukar lösa sig.

Ta hand om dig!

Jag känner så igen mig i det du säger, även fast jag inte vet vad du varit med om. Men jag är också sjukskriven från skolan, och det du skriver sätter liksom ord på mina tankar om att vara hemma. Att inte känna känslan av att ha en klass och en vardag., och bara trampa på hemma. Det är verkligen skitjobbigt.



Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart!

<3<3<3

Usch, låter inget vidare.. Det är inget vidare att må sådär! Gör det kg med just nu. Har gjort det förut också. Det är hemskt verkligen!

Hoppas du är såpass okej att du kan gå på bloggfesten också! Hoppas verkligen att jag kan gå på den!

Många varma kramar!

Det är bra ! Fortsätt kämpa ! Du klarar det !

kämpa på, du kommer klara allting! Jag tror på dig, ta hand om dig ♥

kramis♥

Du Anna! Du får bryta ihop! Man måste nästan göra det för att hitta tillbaka och få ny energi.



Jag hoppas att du en dag kommer få må riktigt bra igen!



STOR KRAM

Man behöver bryta ihop när kroppen säger ifrån. Därefter kan man resa sig igen! Jag var i en depression i somras. Det har tagit långtid att "bli" stabil. Kämpa på!

Fina du! jag är övertygad om att den personen som du saknar hos/av dig själv är representerad i mångt och mycket just här i den här bloggen. Du sprider din värme och inspiration här och det går inte att bli bara lite smittad av det fina som är du. Självklart förstår jag att din vardag inte är lika vacker som dina foton är men din insida är, min vän. Du kommer att bli den bästa läkare som någon kan möta. Du kommer att fatta den där rädslan när man inte förstår eller när man inte vill förstå.



Jag var ensam i min klass under mitt sista dryga år på universitetet så jag vet hur du saknar det där att byta erfarenheter och knep och gnälla ihop. Jag fattar precis och på det så motarbetade mina professorer mig så jag hejar på dig. Såhär i efterhand är det värt att ta sig dit. Faktiskt, jag höll på att skita i det men att göra klart och motbevisa allt som sa att jag inte skulle klara av det, gjorde att jag fortsatte. Kan jag hjälpa dig med knep och motivation är det bara att maila.



Jag är övertygad om att du hittar tillbaka till det där som vi ser glimtar av här och kag önskar att du får den hjälpen du behöver för att må bra snart, typ i förrgår vill jag att du skulle ha den.



Stor Kram ♥ (kanske skulle ha mailat ist ;))

hoppas du mår bättre snart!

KRAM

Kramar till dig vännen <3

styrkekramar!