Egentligen hade jag velat lägga upp bilder på alla fina människor från festen, men jag har lovat ett inlägg om innehållet i goodiebagsen först. Förlåt för den hemska kvalitén på bilderna. Tyvärr är inte alla produkter med då jag inte har dom, samma med de paket som tävlades ut. Vill även skicka ett stort tack till nattklubben Victuscella för deras proffsiga bemötande - tack för en underbar kväll!

Foto: Emelie Langer, elanger.se

Hela dagen har det varit efterjobb med festen, så nu ska jag äta hemmagjord yoghurtglass med smak av citron & hallon framför en mysig film. Är det något ni är nyfikna på att höra om festen? Jag gissar att jag kommer tjata om den ett bra tag :'} Hoppas ni står ut!

i badrummet, utsikten från rummet (fotat med iphone) & en mumsig ceasarsallad

Jag vet att någon/några av er tycker det är tråkigt att jag nästan aldrig laddar upp bilder på mig själv. Grejen är att jag har haft en ganska lång period där jag absolut inte trivts i mig själv, att ställa sig framför kameran känns ruskigt obehagligt och därför ganska onödigt. Jag ska träna bort det här larviga självhatet, inte för att göra någon läsare nöjd, men för att må bra. Så länge får ni hålla till godo med en av tre bilder som fotats på mig i år, i superkvalla, typ. Och jag försöker inte fiska komplingar, det spelar ingen roll vad någon säger, det handlar bara om min syn på mig själv. Nu ska jag lägga mig och läsa, hörs imorgon ♡

du fattas oss

Update: I samma stund som jag publicerade det här inlägget så gick damen ut och ropade på katt nummer två. Klockan är tre minuter över tio och hon har varit ute för att ropa på henne i tre omgångar redan, kan bli en kul natt.

nagellacks-jakten fortsätter

men jag kan fortfarande höra dig säga

- jag tycker om dig

och jag tror att du visste precis hur mycket vi tyckte om dig

Nu tänker jag totalt släppa det och istället snabbt städa undan kaoset här hemma, panikpacka och ta första bästa tåg till Stockholm. Nils sitter på flyget till Arlanda just nu och jag vill möta upp honom så fort som möjligt. En helg på hotell och underbart sällskap väntar. Hoppas ni får det lika bra, kram!

Gissa lyckan när jag upptäckte att en grapefrukt gömde sig längst in i kylen. Jag ligger efter några månader i nöjesläsningen, så nu ska jag gå igenom högen med tidningar. Sov så gott fina ni och tusen tack Molly, som gav mig ett grymt tips om linserna. Kram ♡

mitt stressade försök att göra ett opersonligt påskägg lite mer personligt

Jag gick in på Aftonbladet och bredvid den lilla notisen "Hur du får platt mage - på tio dagar" så fanns en artikel om en "anorektisk" skyltdocka som Gina Tricot använt sig av. Jag klagar inte på artikeln och tänker inte heller diskutera hur stor en skyltdocka bör vara. Jag menar, de har ju stora skyltfönster, varför inte använda skyltdockar i blandade storlekar?

Det som däremot gör mig irriterad är kommentarerna till sådana artiklar. Är det mer okej att klanka ner på de som är "för smala" än de som är "för stora"? Det verkar så, jag har hur många exempel som helst på det från mitt egna liv och från mina vänners liv. Är man smal så tycker tydligen många att det är  helt okej att kommentera ens vikt, ha starka åsikter och påpeka hur man bör/inte bör äta - även fast man inte har bett om råd. Är man däremot lite stor, då hålls det minsann tyst (förutom bakom ens rygg).

Tackar man nej till godis eller nej till mat för att man redan har ätit, då ska det trugas och tjatas. Då är alla "oroliga" för en, oavsett vad man har för vikt. Om man istället möler tre pizzor en dag, då ska det daltas och vara helt okej. För att möla tre pizzor är tydligen mycket bättre än att säga nej tack till några godisbitar som man inte tycker om eller inte är sugen på.

Det finns dom som vill och kämpar för att gå upp i vikt, precis som det finns dom som kämpar för att gå ner. Kan vi inte bara försöka sluta med de här kommentarerna, åt båda hållen? Självklart kan man vara genuint orolig över hur någon äter eller inte äter och då ska man såklart inte hålla tyst, men jag tror att 99% av de kommentarerna handlar om något helt annat än oro.

Äsch, jag får inte riktigt ordning på mina tankar. Är bara så less på att höra/läsa kommentarer om hur "äckligt smal" någon är, less på att folk ska lägga sig i hur man ser ut och hur man lever. Om jag någon gång till får höra "Gud vad smal du är, nu får du inte gå ner ett enda gram till" så hoppas jag att jag vågar säga tillbaka "Gud vad tjock du är, nu får du inte gå upp ett enda gram till". Jag ser inte skillnaden.

1 & 2

Det lilla påskkortet nedan har jag alltså helt byggt på Mitt Skafferi's inlägg där hon tipsar om denna enkla, och otroligt fina, påskdessert. Det är ett chokladägg fyllt med vit chokladmousse och aprikossylt. Jag har sparat receptet, så att jag kan göra desserten nästa gång jag firar påsk. Tack Stephanie!

recept från Mitt Skafferi

Har använt dessa skor en gång, sen dess har de bara samlat damm i garderoben. Är någon intresserad av att köpa dom? De är i storlek 36 och går att hämta upp i Uppsala eller skickas med posten/schenker/dhl eller vad som önskas. Som ni ser på bilden längst ner till vänster så finns det en repa på klacken, annars är de i väldigt fint skick. Köpta på hm. Lägg ett bud om ni är intresserade.

Visst, jag pluggar en heltids-kurs nu, men den går till största delen att läsa hemifrån. Jag saknar att ha en klass, att ha en riktig vardag och någonstans att gå varje dag. Jag saknar att umgås med människor, få klaga tillsammans och plugga tillsammans. Jag känner mig ensam i Uppsala. Mina gamla klasskamrater är ute på placeringar i andra städer och när de är i Uppsala så har de såklart för det mesta fullt upp.

Jag är trött på att gå på läkarbesök som bara visar att saker inte står helt rätt till, men inte få en förklaring till varför eller vad man kan göra åt det. Jag är trött på att vara konstant trött, på att inte orka göra saker som är roliga. För några dagar sedan var jag ute på en väldigt, väldigt kort och extremt lugn "springtur". Det slutade med att jag spydde på garage-uppfarten. Jag saknar att kunna träna, att våga ta i och att träna just det jag tycker är roligt. Jag saknar den personen som jag var, innan den här soppan drog igång och jag är livrädd att jag aldrig kommer att bli den personen igen.

Och jag är mycket väl medveten om att de små motgångarna jag möter nu är ingenting mot vad jag har gått igenom tidigare och framförallt ingenting mot vad vissa människor måste gå igenom dagligen. Jag är tacksam för att jag, trots allt, fått behålla min plats i skolan. Jag är tacksam för att jag har fått behålla lägenheten som vi trivs i och framförallt för att Nils, och flera vänner, stått ut med mig under den här tiden. Jag har otroligt mycket som jag är tacksam för, men just nu behöver jag få bryta ihop och vara ledsen, så att jag kan resa mig upp igen med ny energi och kämpa vidare.